Meny Stäng

Ambassader

Som resenär kan du få problem med andra länders statstjänstemän. Även svenska dito utomlands kan ställa till trassel för dig. Alla gör vi våra fel. Men när du är i kris utomlands kan ett litet tjänstefel slå väldigt hårt.

Servicen från svenska ambassader är i allmänhet god. Men då och då dyker det upp rapporter om personer som nekat hjälp, trots att de förlorat pengar genom brott.

Enligt utrikesdepartementet hemsida kan du få hjälp med:

•    råd om hur du överför pengar från Sverige – hjälp till självhjälp!
•    att få ett nytt pass
•    att kontakta anhöriga, via UD, i en nödsituation
•    att lösa problem vid nödsituation, olyckshändelse, akut sjukdom och dödsfall
•    att kontakta SOS-International eller EURO-Alarm
•    att få en offentlig försvarare om du är häktad/åtalad
•    råd och bistånd om du blir utsatt för våldsbrott
•    hänvisning till advokater, läkare och tolkar
•    information om evakuering i samband med krigs- eller krissituation information om riskområden.

Du kan däremot inte få hjälp med:

•    bankservice
•    att betala skulder, böter eller borgen
•    att lösa ut dig från häkte/fängelse
•    socialhjälp
•    resebyrågöromål

UD rekommenderar i övrigt alla svenska medborgare att inte lämna Sverige utan en giltig försäkring, att använda så lite kontanter som möjligt, att förvara pass, pengar och biljett på ett säkert ställe, att medföra namn och telefonnummer till närmaste anhöriga, att vara uppmärksam på riskerna när det gäller alkohol, narkotika och smittsamma, sjukdomar samt att höra av sig hem – regelbundet!

SMART: Vid problem, likt det med kvinnan från Göteborg: Använd UD:s egna ord: Jag behöver hjälp till självhjälp!. Jag behöver kontakta anhöriga, via UD, i en nödsituation.

En muntlig berättelse från en svensk kvinna

”Vad fan skulle de göra? Vi var två svenska kvinnor och min son. Vi måste ju komma hem. Det var klart att de var tvungen att köpa en biljett åt oss.” Man skulle kunna beskriva Charlotte som en vanlig svensk tjej. Kanske med lite mer skinn på näsan än andra. Hon berättar gärna om sin fantastiska resa till Sydostasien i mitten på 1990-talet. Med sin lille son och en väninna for hon runt djupt in i djungler och i myllrande storstäder. Utan att på något vis gjort något olämpligt, blev hon av med flygbiljetten hem. Trots att svenska ambassader egentligen inte betalar för sådant, gjorde denna – i ett land Charlotte föredrar att inte nämna – tydligen ett undantag för Charlotte och hennes son. Ty, enligt henne lyckades hon övertala dem att betala biljetten hem. Kanske var det just barnets väl som fick ambassaden att tänka om. Eller kanske är det så att ambassader utomlands kan göra mycket mer än de i början säger att de kan.

 

En resenär som besökte Israel på 1980-talet berättade följande historia.

”De flesta som reste i Israel besökte Egypten från Israel. Man fick stå i kö länge och betala ganska mycket för ett visum. Det tog en halv dag. När vi skulle in till Egypten stod jag bakom en tjej från Sydafrika. På den tiden hade arabstaterna en bojkott av Sydafrika. Tjejen fick vända i tullen. De släppte inte in henne. Jag såg hennes visum, och jag hörde hur hon sa till gränsvakten, att hon frågat på ambassaden om det var möjligt att resa in. ”No Problems”, hade de sagt.” Men i tullen var det stopp. Ambassaden tog alltså ut avgiften, men tullen vägrade släppa in henne.

Länk till Project Visa – en sida som listar visumkrav och visumavgifter till större delen av världens länder.