Meny Stäng

Välgörenhet, tiggare och andra i nöd

För många resenärer, som är uppväxta i vålmående länder, blir mötet med fattigdomen i Tredje Världen en chock. Många människor i Tredje Världen har ingen annan inkomstkälla än tiggeri.

Men tyvärr är inte alltid tiggeri den sista desperata utväg som det ibland kan se ut som.  Många guideböcker avråder resenärer att ge pengar till barn. Inkomsterna från tiggeriet gör att de struntar att gå i skolan. Det förekommer också att små barn exploateras av ligor.  Det lär förekomma att barn skadas medvetet för att inbringa mer som tiggare, som skildrat i filmen ”Slumdog Millionaire”.  Visserligen finns det ungdomar som tjänar bra på tiggeri och försäljning, och till och med försörjer sin familj. Tiggeri kan rent utav vara en räddning undan prostitution. Hur som helst, pengarna du skänkte till någon du tycker ser verkligt utsatt, kan hamna i en  smågangsters ficka.

Tiggande barn som kamouflage för fickstöld

Ligor eller samvetslösa släktingar använder ibland små barn som snattare och  ficktjuvar. Några barn kan distrahera dig medan andra stjäl värdesaker. Tänk på att små barnhänder i låg höjd ofta kommer åt dina byxfickor och din väska lättare än vuxna. Ett vanligt trick är att en vuxen distraherar dig med prat eller håller upp en bricka eller liknande som skymmer din fickor.

SMART: Du bedömer själv om du vill ge en tiggare pengar. Ett alternativ är att skänka pengar till, eller arbeta volontär  hos, lokala hjälporganisationer. Ge aldrig pengar till någon som ofredar dig, så att de skall sluta. Ge inte till barn som uppenbarligen borde vara i skolan.

Han skall inte ha något, den parasiten!

Butiksägaren i Bombay blev förbannad när jag gav pengar åt till en tiggare. ”Varför ger du inte likaväl till mig? De där människorna skall inte ha något. Får de pengar, super de upp dem. De bor på gatan och gör sin fruar gravida tre månader efter förra barnet föddes. Men bara för att turister kommer hit och ger dem pengar så skiter de i att jobba.” Min invändning – att mannen saknade ett ben – köpte han inte. Samma hårda attityd stötte jag på andra ställen i Indien. Den var skrämmande lik den attityd många har till uteliggare i Sverige.

Esbjörn Börjeson

Tiggare med falsk identitet

Från turistländerna i sydostasien finns rapporter om historieberättare. De kan vara är så pass skickliga i att dra trovärdiga historier att offret självmant skänker en slant. Det lär röra sig om personer vid t.ex. järnvägsstationer med stor skådespelarförmåga. De berättar mycket trovärdigt om hur hela familjen tog tåget, med bagage och pengar och allt, medan de står strandade utan en krona. Ett annat trick är att klä ut sig till buddistmunk eller indisk sadhu. Dess får inte lönearbeta av religiösa skäl. Turister luras att tro att de ger pengar till en fromt religiös person, när det i själva verket är en arbetsskygg bedragare.

Flygplatstiggaren i Israel

En svensk resenär berättade följande historia

”Jag minns en kille bland packpackergänget i Sinai, när jag var där på 1980-talet. Han kallades Mark JB. Han var storväxt och bullrig, kände alla. Han hade varit soldat i engelska armen, varit med i Falklandskriget och på Nordirland. Han rökte på varje kväll, och kunde vara lite jobbig. Men han var okej när man var själv med honom. Jag frågade honom varför han hette ”JB”, för det var inte hans riktiga namn. JB betydde ”Jerusalem Beggar”. När han var i Israel, var han nämligen proffs på att tigga. Han, en stor engelsman tiggde på gatan i Israel. Israelerna gillade tydligen det. Men han och hans vänner brukade åka till flygplatsen, och gå runt en hel dag och tigga pengar från andra engelsmän som skulle hem. I Israel på den tiden hade de flygplatsskatt. Man var tvungen att betala pengar för att lämna landet. Han sa till folk att han inga pengar hade, att han skänkt sina sista pengar till hotelstäderskan. Han kunde få ihop fler hundra kronor om dan på det. Många turister var lite lätt berusade och hade gott om israeliska shekel som de aldrig skulle ha användning för mer”.

 

Landsmannaparasiter

”Sedan svenska folket har börjat resa flitigt i utlandet, har parasittypen ynglat av sig så försvarligt att ofoget måste stävjas”, skriver Bror Centerwall sin bok ”Konsten att resa” 1932. Centerwall varnar särsklit för typen ”Landsmannen i tillfällig förlägenhet”. Givetvis finns han kvar än i dag. Många bedrägerier och kriminella handlingar tar sin början i att en svensk i knipa, kontaktar dig. Det vanligaste är personer som vill låna eller tigga till sig småbelopp för att kunna fortsätta sin resa i sus och dus. På 1930-talet sa man:  ”banken stängde över helgen, så att det inte gick att få de pengar som telegraferats ned”. Idag håller inte det. Det kan istället låta så här: ”Jag slog hotellkortets kod i bankomaten, och kortet slukades. Jag kan inte få ett nytt kort utan pass, och jag kan inte få ut passet från hotellet för jag är skyldig hotellet pengar.”

Från England finns historier om ”sympatiska landsortsbor” som fått sina pengar ”bestulna i bilinbrott” utomlands. De håller till vid vägrastställen och liknande och riktar sig mot andra britter på bilsemester i exempelvis Italien. De frågar diskret efter lite pengar till bensin, och erbjuder sig att föra över lite pengar så fort de kommer hem.

SMART: Var försiktig med att överlämna kontanter i utbyte mot en vara eller en tjänst, som skall hämtas ut på en annan plats eller vid ett annat tillfälle. Du gör rätt i att undersöka och tvivla på en sådan historia. Om personen anklagar eller frågar saker som ”hur skall jag nu komma hem?” i upprörda ordalag, rör det förmodligen om ett bedrägeri. Det är ditt fel, liksom, att någon är utan pengar. Erbjud personen hjälp att hjälpa sig själv.

Ivar Lo Johansson litade på en landsman

Platsen är Paris år 1925. Författaren Ivar Lo är på sin första större utrikesresa någonsin. En svensk erbjuder sig att ge franskalektioner mot förskottsbetalning. Johansson hade flyktigt träffat honom på en marknad.

”Jag tyckte det lät acceptabelt, skriver Johansson i efterhand i boken Asfalt. ”Genom att låna en person jag visserligen förut misstänkt vara en äventyrare pengar, tyckte jag mig lyfta mig själv till ett högre plan. Det gav mig självförtroende. Lektionerna kunde också vara nyttiga för mig att få. Jag hade överdrivit när jag sagt att jag haft en hög femmor kvar, då de bara varit fyra stycken, men för ett dygn framåt och eftersom ett arbete hägrade, kunde jag avstå ett par av dem”.

Johansson överlämnade alltså halva reskassan till den elegante herr Isberg. När Johansson ett dygn senare går till adressen på Isbergs visitkort, finner han bara en grå fabriksbyggnad. Någon svensk som hette Isberg eller något liknande bodde inte, och hade heller aldrig bott, vid adressen jag fått, konstaterar Johansson. Det förväntade jobbet fick Johansson inte heller och gick en bister tid till mötes.